Så deprimerad jag blir när jag läser denna bok. Tjejer ger sig iväg till IS land för att föda barn till de tappra krigarna. De bor i hus som erövrats och är nöjda med att det inget kostar. Det är rätt att ta från de otrogna. I chatt med brodern hemma uttrycker de att de inte ser någon orätt i att tillfångatagna kvinnor våldtas. De är ju krigsbyte och med det gör man vad man vill och de tappra krigarna behöver "förlusta" sig. Hur kan det bli så att de inte verkar tänka kritiskt. Detta är ju barn till föräldrar som tvingats fly en gång i tiden från exakt samma terror. Sedan tycker jag att den belyser slapphet i våra sociala system. Här är det Norge men det är samma i Sverige. Familjen får socialbidrag, barnbidrag, bostadsbidrag. Mamman åker tillbaka till Somalia med de två yngsta för att uppfostra dem i den rätta läran. Väljer sedan att komma tillbaka och klagar då att de får bo så trångt. Familjen är bidragsberoende. Är det detta som gör att flickorna inte ser sammanhang? Mamman lär sig inte norska. Som alla Åsnes böcker känns den brännande aktuell.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar