I början är den här boken så ömsint och fin. Modern försvinner in i alzheimers värld. Jag blir riktigt varm i hjärtat men så händer något. Plötsligt beskrivs modern under deras uppväxt som egoistiskt och kontrollerande. Hon vill alltid stå i centrum och inga andra får glänsa. Hon är avundsjuk på sina döttrars gemenskap och deras vänner duger inte. Det kommer fram att hon antagligen utnyttjats sexuellt av sin far. Sista delen av boken är ömsint igen i samband med moderns död. Jag tycker boken är tråkig i mitten och jag tänker att författaren nog kan bli som sin mor. ”Mamma är lik sin mamma”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar