Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Så hette Anns självbiografiska bok som kom 2009. Hon beskriver här sin psykiska sjukdom. Jag tyckte hon var förfärligt självcentrerad och motbjudande. Jag har förstått att folk med dessa sjukdomar ofta är på detta vis. Eftersom jag tyckte hon var så osympatisk i den boken har jag inte följt skriverier om henne. Denna bok har blivit uppmärksammad med goda recensioner så jag får väl ge den ett försök tänkte jag. Den börjar på samma sätt som tidigare med att hon beskriver hur mycket hon hinner med och klarar av. Ett maniskt beteende som inte håller någon längre tid. Det är nära jag ger upp lyssnandet och såga boken men så händer något. Hon beskriver hur hon tagit upp att problemet med att många våldtäktsmän är från Afrika och Mellanöstern. Hur man tystar ned att de har en annan syn på kvinnor. Hon tar också upp att dessa ensamkommande flyktingpojkar som kommer med trauman tas om hand av outbildade godhetstanter och hur det kan bli problem. Detta var helt tabu att säga för några år sedan. Även hur vi cementerar ett utanförskap genom att skänka pengar till tiggare. Att köpa sig en känsla av godhet genom att skänka en slant. Godhetsknarkare. Flera andra exempel som inte ligger i tiden att tänka och uttala. Hon blir utfryst och anklagad att vara fascist. Tiden var inte mogen. Eftersom jag håller med henne i resonemangen där jag själv förundrats över dessa saker och speciellt detta att utesluta SD istället för att gå in och ta ett resonemang med dem tycker jag boken blir mycket bra. Tänkvärd om hur dreven går och gör människor illa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar