Min nätbridgekompis Ulla tipsade om den här boken. Bo har förlorat sin fru i alzheimers sjukdom. Hon finns på hem och känner inte igen familjen. Själv bor han hemma med hemhjälp och sin hund. Hunden är honom mycket kär men han klarar inte av att gå ut med den längre. Sonen, som verkligen värnar om sin pappa, beslutar att det enda rätta är att ta hunden till ett annat hem där han blir rastad ordentligt. Vi följer Bos tankar om sin barndom, sin fru, sonen och saknaden efter hunden.
Det är klart att det är dyster läsning om hur det är att bli gammal och förlora sina förmågor men samtidigt är det ju tidens gång. Slutet är så fint att jag blir alldeles varm i hjärtat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar