Boken Egenmäktigt förfarande, som också fick en tvåa i betyg, räknas som ett mästerverk. Det här är en fortsättning på Ester Nilssons kärleksliv. Hon är lika kär i Olof Sten som hon en gång var i Hugo Rask. Olof är gift och behandlar henne som den älskarinna hon är. Hon hoppas och tror att det skall bli de.
Lena Andersson har ett fantastiskt språk. Men handlingen? Jag begriper mig inte på hur någon kan förödmjuka sig så. Att Ester är så blind för vad som händer. En gång frågar Olof varför hon håller på med gifta män. Hon är värd bättre säger han. Trots detta fortsätter hon att träffa honom och tror att det egentligen är henne han älskar och att det skall bli ett vi. Precis som i förra boken blir jag irriterad över att här är något jag inte förstår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar