Författaren flydde från Bosnien tillsammans med sin familj och bror. Före detta grannar blev helt plötsligt deras fiende. Muslimer rensades ut. Jag känner igen hennes berättelse från de flyktingar jag möter idag. Svårigheten att komma överens på flyktinganläggningarna. Hur de kokar mat i rummen då de inte gillar den mat som serveras. Hon har blivit journalist och jobbar idag på Svenska Dagbladet. Bitvis känner jag nerven och äktheten men bitvis har hon attityden att jag vet bäst. Så där man känner att ifrågasätter jag något är jag inte vatten värd. Kanske får man en sådan attityd om man fått slå sig fram. En episod i boken stör mig mycket. Hon skriver flyktigt om sin skolgång. Hon hamnade i en skola där de satsar på idrott. Det gillar hon inte och då speciellt uttrycker hon skidorientering som något av det dummaste hon hört talas om. I nästa mening skriver hon att hon tycker orientering är en onödig sport. Vad grundar hon det på? Varför detta uttalande utan något sammanhang? Vad vet hon egentligen om sporten? En känsla kommer till mig. Är alla hennes analyser och upplevelser av samma kaliber? Gör hon egentligen några analyser över huvudtaget utan uttalar sig bara rakt ut utan någon substans?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar