Jag läser om Przewalskihästarna på nätet. De sista vildhästarna i världen. De var näst intill utrotade för skinnet och det goda köttet. 1879 upptäcktes hästen av en rysk general och hästarna fick namn efter honom. Mongolerna kallade dem Taki. Han lyckades fånga in ett antal och forsla dem till djurparker i Ukraina. Det har upprättats stamtavlor och det finns ett bevarande program för dem. Idag finns det bland annat en population i kärnkraftsområdet kring Tjernobyl där de kan leva ostört. De har också förts tillbaka till sin urspungsplats i Mongoliet där de klarar att leva i en miljö med -40 på natten till upp till+ 30 på dagen. Nordens Ark har idag några hästar i sitt bevarandeprogram. I sommar måste jag äntligen besöka parken!
Detta är tredje boken av författaren som tar upp klimatförändringen. Vi får likt i de andra böckerna följa personer i olika tidsperioder. Slutet på 1800-talet där zoologer letar och finner hästarna och för dem till Ukraina. Karin jobbar i nutid med att forsla tillbaka hästar till sin ursprungsmiljö. Sedan är det Eva som bor i Norge 2064. Nu är det elände i världen där de flesta är på flykt från torkan. Här knyts även boken lite ihop med den förra boken hon skrev. Intressant upplägg och jag är så tacksam att jag får ta del av historier som dessa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar